RÄTTEN ATT GLÖMMAS BORT, PT.3: PRINCE

Mannen med de många namnen, Prince, vill inte att något av dem skall figurera på internet över huvud taget. Han har genom åren gjort flera kritiska uttalanden, och nu tycks han igen vilja ta avstånd. Han har raderat sina konton på Soundcloud, Twitter, Instagram, Facebook och tagit bort merparten av alla musikvideor på YouTube.

Har han insett sin rättighet, den gode prinsen? Han lär tidigare ha sagt att internet är passé, och vi får väl helt enkelt se.

Artiklar om detta.

GÖR INTERNET OSS FRIA?

Det är invecklade tider vi lever och navigerar oss fram i. Låt oss stanna upp för en liten stund och belysa vår plats i den moderna, digitaliserade tidsåldern en smula. Internet har sedan dess planeringsstadium presenterats som en gräsrotsrörelsernas och den fria tankens plattform. Internet är ett fantastiskt fundament för demokrati och frihet, heter det i dessa kretsar. Samtidigt  blir de kritiska rösterna allt fler, och kritiken handlar om allt ifrån övervakning, avspärrning, censurering, reklam och pornografi till hur vi förvandlas som konsumenter och medborgare av det digitala landskapet internet erbjuder. Några åsikter och perspektiv i frågan:

På teknikdebatt.se skriver organisationen demoex att internet är ett medel för demokrati, och menar t.ex. att om tillgång till ett öppet internet kan garanteras arabländerna efter den arabiska våren så ligger demokratin för dörren. Ett fritt internet öppnar för demokrati.

Å andra sidan skriver Mikael Nyberg i Aftonbladet Kultur en text han kallar för “Så fick vi våra slavar på internet”. Han visar där hur internet i den form det nu antagit har öppnat för en helt ny, slavliknande marknad där människor arbetar för en spottstyver under de mest osäkra förhållanden, och menar att internet har spärrats av och avgiftsbelagts av gigantiska företag som därmed inte bara begränsar internets demokratiska potential, utan också påverkar oss konsumenter på mycket obehagliga sätt.

Magasinet Onyx vill vända och vrida på frågorna, och fokuserar mest på vår vardagliga konsumtion. Blir den moderna tekniken en frihet eller en fälla? Hur bör vi behandla all den tekniska apparatur vi omger oss med för att den ska möjliggöra och inte begränsa?

Caro Doctorow, författare och debattör av frågor inom integritet, öppen källkod etc., intervjuas här om internet som en kraft för frihet, men talar också om farorna med inskränkningarna av nätets öppenhet, samt farorna med den allt tilltagande övervakningen via nätet.

Jag har under lektionerna i Svenska 3 rekommenderat den brittiska TV-serien Black Mirror, som är en samling dystopiska skildringar av hur vi påverkas av den moderna tekniken.

Det är svårt att navigera!

Varför skrivs så lite om Stockholm?

Varför skriver inte författarna om Stockholm? Så många bor ju här! Anna Hallberg skriver i DN att Stockholmsskildringar i litteraturen blir allt färre. Dessutom flyttar allt fler författare ut från huvudstaden till mindre orter där kostnaderna för att leva är mindre. Hallberg menar att det bara är bland storsäljarna (T.ex. Jens Lapidus Snabba Cash) som Stockholms miljöer är populära i modern litteratur.

Hur står det till med vår huvudstad? Hallberg talar om gentrifiering, att kulturen monteras ned och priser och hyror skjuter i höjden och tvingar bort kulturarbetare som inte längre har råd att bo kvar. Är det så?

Jag personligen efterlyser unga berättelser om Stockholm. Ungdomars perspektiv på staden. Hassan Loo Sattarvandi är ett bra exempel. Han har skrivit om ungdomars liv i de norra förorterna, med utgångspunkt i Solna. Han skriver kompromisslöst och med ett starkt fokus att berätta unga Stockholmares historier – gärna de unga Stockholmare som inte är uppväxta i de allra dyraste stadsdelarna i vår segregerade stad. Mer sånt! Stockholm behöver få veta hur de unga Stockholmarna upplever sin stad. Skriv en bok!

ANEKDOTISK-NOSTALGISK LÄNK

Med tanke på de försvarsorienterade händelser (“ubåtskris!”) som utspelar sig i Stockholms skärgård har jag de senaste dagarna ständigt påmints om min absoluta favoritbok som barn: Petrus på ubåtsjakt av Örjan Persson. Så kan även militära muskeldemonstrationer väcka nostalgiska tankar till liv, likt en madeleinekaka (ni som läser Sv3 vet snart allt om madeleinekakan som referens).

Boken, då? Smörja för barn, skulle jag säga. Lever på åttiotalets rysslandsskräck. Tråkiga könsstereotyper i skärgårdsmiljö. Tennis. Men förstå identifikationsprocessen för en person med ett namn som bara delas av drygt 500 personer i landet när protagonisten inte bara hittar, och avslöjar, militära hot – utan också heter… Petrus! Dessutom är den i boken mycket präktige Petrus rätt lik mig på omslagsillustrationen, påpekade gärna min bror, vill jag minnas.

RÄTTEN ATT GLÖMMAS BORT: UPPFÖLJNING

Jag har tidigare skrivit om den nya lagen om rätten att glömmas bort av sökmotorer, som gäller sedan fem månader tillbaka. På Google och de andra sökmotorerna har man anställt en mängd ny personal för att administrera alla ansökningar som kommer in och vill att viss information om vissa personer skall tas bort från sökmotorernas träffande robotarmar.

Aftonbladet skrev igår en uppföljande artikel där man tar upp flera olika ansökningar – och om Google avslagit eller bifallit dem. Det finns nu på Googles sida ett “glöm mig-formulär” där man anger vad man vill att Google skall “glömma” samt vilka skäl som ligger bakom. Tusentals har redan ansökt. Mediapersonligheter som vill ta bort pinsamheter har fått avslag, precis som flera personer som varit misstänkta för brott och velat få bort dessa gamla misstankar från sökmotorn. Däremot har ett brottsoffer fått bifall när hon ansökt om att länkar som kopplar hennes namn till brottet hon utsattes för skulle tas bort.

Vilka regler som gäller för om ett önskemål skall bifallas eller avslås verkar lite oklart. Säkert måste de finnas, men ännu vet jag inte hur de lyder.

LIV EFTER DÖDEN

Tro möter vetenskap; tro krockar med vetenskap; tro är inte vetenskap; tro och vetenskap kommer överens? Diskussionerna om hur vetenskapen kan och bör behandla tro, samt hur tron kan och bör behandla vetenskap, haglar över oss sedan mycket länge. Sätten att mötas på ser mycket olika ut: Inom vetenskapen kan man studera jordens och arternas uppkomst och på så sätt underminera skapelseberättelsernas auktoritet. Samtidigt har studier bedrivits på det gyllene snittet, i ett försök att finna Gud i de materiella, små tingen. Naturens och årstidernas ständiga död och återuppkomst har studerats. Filmregissören Darren Aronofsky slog igenom med PI (1998), en film om en paranoid, överbegåvad matematiker som kidnappas av judiska extremister som söker finna gud i de gåtfulla decimalerna efter 3.14159… Ytterligare andra menar att tro och vetande är helt olika saker och därför inte bör behandlas enligt samma tankemodeller.

Den brittiska tidningen The Guardian redogör i en artikel för en studie genomförd vid universitetet i Southampton. Studien har intervjuat drygt 2000 personer som drabbats av hjärtstillestånd, och därmed för en kort stund varit kliniskt döda, och menar sig nått resultat som pekar på att nära 40% av de tillfrågade säger sig ha upplevt ett starkt medvetande, även under tiden då hjärtat står still och hjärnan därmed inte ska fungera. Någon av de tillfrågade säger sig till och med minnas och vara medveten om vad som hände i sjukhussalen under tiden hjärtat stod stilla. Att så många inte upplevt sådana saker kan kopplas till tung medicinering, menar forskarna.

Artikelrubriken påstår att denna studie ger oss en vinkning om ett liv efter döden. Finns grund för detta påstående? Kan vi lita på detta? En inblandad doktor säger: “These experiences warrant further investigation”. Om vetenskapen någon gång kunde ge oss fastslagna fakta om vad som händer efter dödsögonblicket skulle världen häpna. Frågan är om det är möjligt? Frågan är hur mycket vi verkligen vill veta?

Så, finns det då ett ljus i slutet av tunneln? Artikelförfattarna på The Telegraph ser tydligen tecken. I Svenska 3 kommer vi nu att börja läsa den modernistiske dysterkvisten Franz Kafka, som en gång lär ha sagt: “Var inte för optimistisk. Ljuset i tunneln kan vara ett tåg.”

HUR VAR DET NU MED SEMIKOLON?

Vad gäller skiljetecken så är semikolon ofta omtvistat, sällan välgrundat begagnat, men samtidigt väldigt ofta använt. En studie från Högskolan i Gävle visar att bara vart tredje semikolon i svenska texter på nätet används korrekt.

Elever, studenter och lärare tvekar och ryggar för detta läskiga sätt att både avsluta och binda ihop meningar. Använd gärna semikolon mellan huvudsatser om du tycker att punkt är för punkterande och komma för klent, framför allt om satserna hänger ihop till sitt innehåll. Som så illustrerande nämns (och illustreras) i artikeln: “Det markerar gränsen mellan satserna; samtidigt binder det ihop dem. Semikolon följs alltid av liten bokstav.”

Läs valfri europeisk roman från mitten av 1800-talet och du kommer att översköljas av både välplacerade och malplacerade semikolon. Själv har jag fått för mig att det är i franska 1800-talsromaner – gärna idéromaner – som man hittar flest av dem, där de hänger tillsammans i stora klasar. Källa på det: oklar.

VECKANS NYORD FRÅN SPRÅKTIDNINGEN

*trumvirvel*

……..Paraplyrevolutionen!

Till skaran revolutionsbeskrivande ord ansluter nu detta, högst dagsaktuella begrepp. Vi kan lägga det till redan bekanta begrepp som Den arabiska våren, Den orange revolutionen, Jasminrevolutionen eller Den sjungande revolutionen. Märk väl att paraplyrevolutionen just nu relateras till upproret i Hong Kong, men det finns redan en tidigare paraplyrevolution, nämligen i Lettland 2007 då den paraplybärande folkmassan krävde regeringens avgång.

När kommer vi att läsa om Sneakersrevolutionen, Kaktusrevolutionen, Den tveksamma revolutionen eller Ipadrevolutionen? Framtidsforskarna och siarna tvistar och sliter sina hår.

VI HAR RÄTT ATT GLÖMMAS BORT

För ungefär fem månader sedan klubbades en viktig och intressant dom i Europadomstolen. Lagen garanterar individers rätt att få viss information om dem på nätet osökbar via sökmotorer. Man kan ansöka om att få visst material om en borttaget från sökmotorerna. Informationen finns fortfarande kvar i originalkällorna, men vi har alla rätten att kräva att sökmotorerna inte skall hitta dessa originalkällor. Lagen beskrivs som en stor seger för individens integritet på nätet, men för Google, Yahoo och andra sökmotorer är detta en administrativ mardröm. De behöver lägga enorma resurser på att tillgodose detta. Ytterligare andra är mycket kritiska och menar att lagen om “the right to be forgotten” innebär en censur av internet och hotar internets frihet och öppenhet. Risken finns ju att personer med ett tvivelaktigt förflutet gör sitt förflutna “bortglömt” på nätet för att kunna göra t.ex. politisk karriär.

I går valdes t.ex. Sverigedemokraternas Björn Söder in som andra vice talman i den svenska riksdagen. Söder har ett tumultartat förflutet bakom sig, och har fortfarande, tämligen nyss, jämfört homosexualitet med pedofili, förespråkat dödsstraff och viftat bort diskriminering av vad han själv kallar för “zigenare”. På internet kan vi lätt hitta en bild från slutet av nittiotalet när han stolt skakar hand med en tysk SS-veteran i samband med ett politiskt möte för Sverigedemokraterna. Lagen om rätten att glömmas bort kan alltså innebära att sådana som Söder kan få denna information att bli mycket svåråtkomlig. Samtidigt innebär ju lagen att om någon person orättmätigt har blivit smutskastad, så finns nu en möjlighet att städa bort denna smutskastning så att den inte förföljer en resten av livet.

SVD-krönika om rätten att glömmas bort

Wikipedia om lagen