OM LÅNGFREDAGEN OCH LÅNGTRÅKIGHET

I fredags var det långfredag. Enligt traditionen är den fredagen lång just för att det var den dagen Jesus plågades på väg till, och på, korset. Vi ska alla minnas detta genom att göra långfredagen till just lång, stilla, långtråkig. Vi ska undvika att stimulera oss själva. Så säger i alla fall traditionen – i verkligheten ser det naturligtvis annorlunda ut.

Författaren Stefan Lindberg skrev en text i DN om långfredagen, en text han kallade “Jakten på den försvunna ledan“. Där diskuterar han allas vår relation till att ha långtråkigt. Vi har ju sällan det. Vi överstimulerar oss med smarta telefoner och ständiga kickar. Är det så bra? Så här skriver Lindberg:

Vi behöver bara titta på oss själva. På våra barn. När läsplattor och telefoner erbjuder en evig ström av piccolo-stimuli, som aldrig känns riktigt tråkig men heller aldrig riktigt rolig, har vi fått allt svårare att möta oss själva. För den verkliga ledan är en del av vår innersta verklighet och behövs kanske för att vi ska kunna besjäla våra landskap.

Ligger det något i detta? Gör våra telefoner och datorer att vi varken har tråkigt eller roligt? Blir vi bara tomt stimulerade? Slösar vi bort vår tid? Eller är de tvärtom goda redskap för att fylla livet med mening?

Vi verkar i vilket fall ha stora problem med att ha långtråkigt. Många menar att det är bra att vi undviker att ha långtråkigt. Vad ska vi ha det för när vi kan spela något spel, kolla runt på nätet? Andra menar att det är nyttigt för människan att ha långtråkigt. Vi behöver kunna behärska långtråkigheten för att kunna fokusera, koncentrera oss och bli kreativa och skapande människor.

Lindberg knyter an till den nyligen avlidne, amerikanske författaren David Foster Wallace, och skriver så här (lägg märke till stilig borg-metafor i början):

Ett av de mer heroiska försöken att storma Ledans borg – och en sorglig påminnelse om vad som sker när dess vindbrygga hissats för alltid – är David Foster Wallaces författarskap. DFW, som han kallas av sina fans, visste mer än vad som var nyttigt om samtidens långtråkighet. Han var tv-tittaren, populärkulturens teckentydare, och ingen kunde som han beskriva den Weltschmerz han mötte på matfestivaler och porrmässor, primärvalskampanjer och lyxkryssningar. Särskilt berömt är det avsnitt ur reportaget ”A supposedly fun thing I’ll never do again”, där jaget i sin extrema livsleda på en färd med en lyxkryssare i ren desperation kör in huvudet i en av hyttens byrålådor efter tecken på liv. Något. Det enda han slås av är lukten, eller rättare sagt: avsaknaden av lukt. Ingen kan som han beskriva den senkapitalistiska ledan; den dödande doftlösheten i ett samhälle byggt på omedelbar behovstillfredsställelse och en grundmurad skräck för långtråkighet.

Jag för min del behöver långtråkighet. Utan den skenar livet iväg, och får ingen styrsel. Utan långtråkighet känns det som om jag är en passiv robot som utsätts för en massa intryck som jag inte känner så mycket inför. När jag har långtråkigt kan jag tänka!Eftersom det är så bedrägligt lätt att hela tiden utgå från bara sig själv när man ska ta ställning så tycker jag ofta att andra människor också skulle behöva ha långtråkigt, och lära sig att stå ut med att ha långtråkigt utan att slå på en film, en telefon eller vad det nu kan vara. Jag vet inte om den tanken är klok eller korkad. Vi är ju alla olika. Det finns dessutom många bra TV-serier och böcker som berikar livet. Varför stirra in i väggen och ha tråkigt? Vad säger ni?

the-cure-for-boredom-is-curiosity-there-is-no-cure-for-curiosity-quote-1

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s